N138.com - Le Mans - så är det...

Det första som slår en när man kör nerför väg D140, rakan mellan Mulsannekurvan och Indianapolis/Arnage, är hur otroligt smal vägen är. En fil i vardera riktningen, det är allt. Den som kört på vanliga franska D-vägar kanske vet hur smala dom kan vara och D140 är inget undantag. Mulsannerakan, eller Les Hunaudières som den egentligen heter, är visserligen inte så himla bred den heller men den har åtminstone asfalterade vägrenar att ta till om det blir för trångt. Farterna på rakan ner mot Indianapoliskurvan är minst lika höga – om inte högre – som på Mulsannerakan. Hur får dom plats?

Och det är det andra som slår en. Att det för bara ett par timmar sen dundrade fram bilar i en bra bit över trehundra där det nu puttrar fram små, väldigt franska Citroëner, Renaulter och lastbilar som om inget hade hänt. Det enda som påminner en var man är någonstans är sidoräckena och de karaktäristiskt blågula kantstenarna i kurvorna. Och såklart en och annan engelsman i TVR eller Lotus eller motsvarande som precis som jag vill känna på hur det är att köra på Le Mans-banan. Det är just det som gör Le Mans till en så speciell bana, det att två tredjedelar av banan är vanlig landsväg hela året förutom en vecka i mitten av juni.

Det är söndag kväll och när vi rullar vidare längs Mulsannerakans förlängning ner mot ett välbehövligt hotellrum i Tours är det med en känsla av tomhet, nu är det ett helt år till nästa gång. Samtidigt är det en känsla av lättnad över att vi klarade det. En vecka i tält i regn, åska och stekande sol och med luftmadrasser med pyspunka på det. Allt ackompanjerat av det stilla puttrandet av portabla elverk, sprakandet av fyrverkerier och hojtandet från fulla engelsmän på semester. Det sätter sina spår. Det är minst sagt en väldigt märklig tillställning, Le Mans.

Det är som att vara på rockfestival. Det är samma klafsande i lera, samma damm, samma solvarma öl, samma snubblande på tältsnören, samma sömnbrist, samma grillos, samma... Skillnaden är avsaknaden av träskpunkare och att medelåldern är högre. Och att bilarna på parkeringar och campingområden kan få även den mest ambitiösa sportbilsträff att blekna i jämförelse. Blandningen och bredden är oerhört fascinerande. Här kan en Lamborghini Murciélago stå sida vid sida med en gammal skraltig Peugeot 309 och det är ingen som rynkar på näsan åt endera hållet. Man kan spendera många timmar på parkeringarna.

Le Mans är också lika mycket ett Liseberg som en motortävling. Eller kanske snarare en Kiviks marknad. Överallt runt huvudområdet vid start- och målrakan är det fullt av tivolistånd med karuseller, varianter på bungee jump – den ena värre än den andra – racesimulatorer, spöktåg och det så berömda pariserhjulet. Det är verkligen precis som i gamla filmreportage där natten oftast illustreras av just Kiviks marknad-liknande inslag med snabba klipp och skeva perspektiv. Fast jag kan inte påminna mig om att jag sett någon freak show av det slag som brukar skymta förbi i dom där inslagen…

Lördag morgon. Fötterna är redan fulla med skavsår efter att ha gått jag vet inte hur många mil under kvaldagarna, framförallt ett otal gånger upp- och nerför depån under fredagen då den är öppen för publik. Vi går, eller snarare småhaltar, ner till banan för att se på uppvärmingen, en sista chans för stallen att kolla igenom så att allt funkar som det ska på bilarna innan det är dags för start. Det är inte så långt kvar nu. Innan dess ska dock ett antal supportrace klaras av och de är för all del kul att se men en viss otålighet börjar komma över en men det är trots allt det här som är charmen med Le Mans, att det är så mycket mer än bara racet. Det är alla ceremonier innan starten med parader, nationalsånger, franska flygvapnets traditionella tricolor-överflygning och så vidare. Och så vidare. Men för varje minut som går rycker starten närmare.

Läktarna och publikområdena runt banan är sedan länge proppfulla med folk och när förarna sätter sig tillrätta i bilarna och funktionärerna lämnar banan stiger spänningen. Motorerna brakar igång och man börjar rulla ut på formationsvarvet. Nu är det bara minuter kvar. En förväntansfull tystnad sänker sig över publikhavet som spänt lyssnar i fjärran efter de första bilarna. Så, äntligen kommer den långa ormen av bilar genom Fordchikanen, säkerhetsbilen viker åt sidan och hela fältet släpps iväg. En väldig kakafoni av V12:or, V10:or, V8:or, boxersexor, raka sexor och fyror som vrålar, tjuter och mullrar förbi start- och målrakan, upp mot Dunlopkurvan, genom chikanen och vidare nerför de nya Chapelle-essen mot Tertre Rouge och Mulsannerakan. Svisch så är de borta igen. Tystnaden sänker sig åter bara för att drygt tre minuter senare brutalt brytas igen när första varvet är fullbordat.

Tempot är alltid helt häpnadsväckande direkt efter starten och har så alltid varit. Det är mer av ett Les 24 Minutes du Mans än det 24-timmars maraton det egentligen är och det är först efter ett par, tre depåstopp som intensiteten börjar mattas lite och en sorts rytm börjar infinna sig. Likväl så är det fullt ös som gäller loppet igenom om man ska ha en chans att vinna, oavsett vilken klass man kör i. Man kan lätt få för sig att det är ett relativt nytt fenomen i takt med att hållbarheten och prestandan på bilarna förbättrats genom åren men redan i racereferat från sextiotalet talade man om att Le Mans "numera är ett 24-timmars sprintrace, inte som det var förr då det mest handlade om att få bilen att hålla hela vägen…" Intet nytt under solen alltså.

Såhär några timmar in i racet börjar publikleden tunnas ut, folk letar sig till nya åskådarplatser eller tar sig en bit mat. Då företrädesvis Sandwich Merguez Americain, en jättebaguette med pommes frites och merguez. Det är förvånansvärt gott och framförallt mättande. Man måste klämma i sig minst en sådan baguette under vistelsen för att den rätta Le Mans-känslan ska infinna sig.

Kvällen börjar dra in över Le Mans och det är nu racet börjar på allvar. I takt med att skymningen sänker sig stiger förväntningarna. Det är nu man börjar inse hur långt ett 24-timmarslopp är. Det är nu man ser hur bromsarna glöder och fyrverkerierna börjar smälla över skogen. Jag har aldrig riktigt fått kläm på hur traditionen med fyrverkerier på Le Mans uppstått men det känns som en väldigt bra illustration av hur märkligt och roligt det är att vara här. Folk släpper loss, men de gör det med finess.

En annan märklig företeelse jag aldrig fått kläm på är engelsmännens vilja att klä sig i uniform. Man trycker upp tröjor och dekaler på valfritt tema med den gemensamma nämnaren "Le Mans Tour [aktuellt år]" för alla i gruppen att ha på sig. Gärna med smeknamn för varje deltagare på ryggen. Är det internatskolorna som gör det eller någon form av scoutlängtan? Obegripligt men ändå lite charmigt.

En stor del av Le Mans-upplevelsen ligger i ljudet. Det är rent öronbedövande invid banan och framför allt vid depåområdet då allt ljud studsar mellan läktarna. Det är knappt det går att vara där utan öronproppar.

Vackrast är nästan den ljudkonsert som bjuds när man är en bit ifrån själva banan, om man tar sig mot mitten av banan, inåt skogen. På Beausejourcampingen i höjd med Porschekurvorna så hör man nästan hela banan. Runt omkring i skogarna dånar, mullrar och ylar bilarna genom den franska landsbygden. Motorljuden blandas till något som nästan låter som en galen kör. Corvetternas och Fordarnas tordönsmuller, Porscharnas märgskärande mellanregister och på det Aston Martins V12-sopran. Till det en smattrande rytmsektion av avgasknallar.

Mest fascinerande är att höra ljudet från Mulsannerakan genom skogen. Man kan höra en bil ligga på maxvarv hur länge som helst och man tänker att nu borde ju en chikan komma men icke, då petar dom i en växel till och öser på i en bra stund till innan det till slut är dags att bromsa in vid en chikan. Trots chikanerna så är rakorna fortfarande otroligt långa. Undras hur det lät före 1991?

Folk börjar droppa av, det finns mycket som kan ta uppmärksamheten från racet. Festen börjar på allvar och både glas, folk och serveringar fylls till bredden. En del drar sig tillbaka till campingen för lite vila eller mer fest, några har däckat efter en 1664 för mycket, andra roar sig i någon av nöjesattraktionerna. På banan fortsätter racet med oförändrad intensitet.

Plötsligt inser man att det är mörkt. Den franska sommarnatten kommer alltid mycket fortare än man tror när man är van vid en skandinavisk skymning som aldrig tar slut

Klockan är strax före ett på natten och det är dags att gå upp igen efter en snabb halvtimmeslur. Motvilligt drar vi på oss de daggfuktiga kläderna och masar oss ut ur tältet. Överallt sprakande fyrverkerier. Genom skogen hörs bilarna storma fram. Det krävs stor viljestyrka att ta sig upp men det som driver en är det faktum att man vet hur otrolig natten på Le Mans är.

Och natten på Le Mans är verkligen så fantastisk som alla säger. Det är svårt att riktigt sätta fingret på varför. Porschekurvorna är en vacker plats på natten och vi tillbringar en lång stund där. Det är dimmigt och kallt och rått och man borde egentligen krypa ner i den varma sovsäcken igen men istället står man där, småhuttrandes och fascineras av det skådespel som utspelas framför en. Ljudupplevelsen kompletteras med ett visuellt fyrverkeri. Man hör hur bilarna kommer ut ur Arnagekurvan borta i skogen och skymtar strålkastarna som rusar genom träden, rusar mot en och ögonblicket senare voooo-rrraababbablablrrr-boom-pang---möööö, eldsprutande och med rödglödgade bromsskivor vrålar sig bilarna genom kurvorna för att lika snabbt försvinna bort i fjärran igen. Varv efter varv.

Det är framåt småtimmarna som de konstigaste incidenterna inträffar i racet. Förarna börjar bli trötta, sikten är dålig och misstagen kommer. Spåren av ett halvt dygns konstant körande börjar märkas även på bilarna. Plötsligt fylls depårakan av ett enormt rökmoln när överhettade bromsskivor fattar eld och en missbedömd varvning slutar i spillror. Smågrejer pajar, större grejer brakar och garageporten måste stängas med en djup suck när man inser att det inte går längre. Som publik upptäcker man plötsligt att det var länge sedan man såg den eller den bilen och det är alltid lika ledsamt att konstatera att den troligen måst bryta.

Sedan kommer gryningen. Den börjar som en rodnad bakom Dunlopbron och sedan går det snabbt, snart syns solen över trädtopparna och man tänker att snart blir det äntligen varmt. För det är märkligt hur nedkyld man känner sig av att hålla sig vaken ett helt dygn och man undrar hur folk kan gå omkring i bara T-shirt. Fryser dom inte? Det är då man inser att dom idioterna har sovit sig igenom natten och missat allt det fantastiska. Man bär sitt huttrande med lite mer stolthet och känslan av att ha varit med om något verkligt unikt infinner sig.

Morgonen präglas till viss del av ett tröstlöst sökande efter något att äta. Av någon märklig anledning så har inte restaurangerna på Le Mans förstått att det är ett 24-timmarslopp utan har stängt när man som bäst behöver dem. Till slut får vi tag i en minimal espresso i pappmugg och det är lagom för att bedöva magen en aning så att man åter kan koncentrera sig på racet.

Efter ett tag hittar vi trots allt ett matställe som är öppet och vi kastar oss glupskt över stekt ägg, fläsk och kaffe och struntar blankt i att ägget mest är någon sorts smet och kaffet smakar som om man återanvänt sumpen ett par gånger för mycket. Fläsket smakade däremot finfint och man förlåter servitrisen sitt lätt bryska och förvirrade uppträdande när det visar sig att hon, precis som vi, varit uppe hela natten.

Söndagsförmiddagen utgörs av någon sorts väntan på målgång. Det är ju inte så långt kvar hinner man tänka innan man kommer på att det är två, tre Formel 1-lopp kvar i tid. Det är gott om tid kvar för dramatik alltså och det är nu tiden infinner sig då både förare och publik oroat börjar lyssna efter missljud. Fanns det där ljudet verkligen förra varvet? Var det en rökpuff som syntes? Det är få upplevelser som kan vara så nervslitande som Le Mans när mål börjar kännas inom räckhåll. Och förbi brakar en misständande 911 som inte gått rent på femton, tjugo timmar. Fast det verkar inte sakta ner den nämnvärt.

Plötsligt ser man en ny bil. En gammal bekant som man trott tvingats bryta dyker upp från ingenstans. mekanikerna har slitit genom hela natten för att få ut bilen på banan igen och håller nu alla tummar och tår man har för att man ska klara distansgränsen vid målgång för att få klassas. Eller att reparationerna åtminstone ska hålla ett par timmar till.

Det är på Le Mans man inser vilken lagsport racing är. Det är inte bara det att det är tre förare per bil som ska försöka samsas, det blir så uppenbart hur betydelsefull vikten av duktiga mekaniker är. Förmågan att kunna improvisera och vara kreativ med gaffatejp är utmärkande drag för långloppsmekanikern. Visst är mekanikerna i Formel 1 av toppklass men de får ju inte visa hur bra de är inför publik då det så sällan är någon idé att försöka lappa ihop en bli som blivit mer eller mindre mos i de korta loppen. Och det är en annan aspekt som utmärker Le Mans: Oavsett hur totalkvaddad bilen är, försök få den till depån till varje pris. Allting går att fixa. Nästan allt.

Klockan är strax tre och målgången närmar sig med stormsteg. Snart är allt över. Man glömmer för en stund de stall som tvingats ge upp, nu är alla vinnare. Det spelar ingen roll om man vinner hela tävlingen eller kommer sist bara man fortfarande rullar när klockan slår tre. Mekaniker och förare ger sitt yttersta för att få bilen att hålla ihop hela vägen, det har hänt alltför många gånger att bilar gett upp plågsamt nära målflagg.

Tempot är märkbart lägre nu. Man undviker att göra den där varvningen man skulle gjort annars. Växlar tidigare. Bromsar tidigare. Bara några få varv kvar.

Så, äntligen är det dags. Funktionärerna hyllar de tävlande med sina flaggor, bilarna samlar ihop sig i formation så att stallens PR-avdelningar kan få fina bilder och de skadskjutna börjar känna att de faktiskt kan ta sig imål.

Förbi är den tid då man kunde storma banan lagom till målgång och svepas med i det kaos av eufori och gendarmer som präglade forna tiders Le Mans. Numer är det lite mer städat och stormningen är så att säga mer officiellt sanktionerad. Bilarna ordentligt i parc fermé innan publiken släpps loss med andra ord.

Det är alltid stekvarmt under prisutdelningen. Och även om det inte skulle vara det så är det så man minns det. Kanske är det tröttheten det beror på? Nationalsånger, champagne och segerintervjuer. Plötsligt är allt över och vi börjar både lättade och lite motvilligt röra oss mot campingen. Vi passerar engelsmän i tropikhjälmar som såsom traditionen bjuder dukat upp en festmåltid på mållinjen, plockar några småstenar från sandfållorna i Fordchikanen som minne från ännu ett race och vandrar vidare ner längs banan.

Mot campingen. Mot tältet. Mot sömnen. Sedan återstår bara att riva tältet, packa ihop, hoppas att man inte fastnar med bilen i en lerpöl och ge sig av hemåt. Via ett varv runt banan samtidigt som man planerar nästa års resa.

text och foto: johan söderberg
kamera: en inte helt frisk Agfa Isolette, 1950-tal
film: kodak TMY120, 400 ASA

Tjugofyra timmar
		Det första som slår en när man kör nerför väg D140, rakan mellan Mulsannekurvan och Indianapolis/Arnage, är hur otroligt smal vägen är. En fil i vardera riktningen, det är allt. Den som kört på vanliga franska D-vägar kanske vet hur smala dom kan vara och D140 är inget undantag. Mulsannerakan, eller Les Hunaudières som den egentligen heter, är visserligen inte så himla bred den heller men den har åtminstone asfalterade vägrenar att ta till om det blir för trångt. Farterna på rakan ner mot Indianapoliskurvan är minst lika höga – om inte högre – som på Mulsannerakan. Hur får dom plats? Och det är det andra som slår en. Att det för bara ett par timmar sen dundrade fram bilar i en bra bit över trehundra där det nu puttrar fram små, väldigt franska Citroëner, Renaulter och lastbilar som om inget hade hänt. Det enda som påminner en var man är någonstans är sidoräckena och de karaktäristiskt blågula kantstenarna i kurvorna. Och såklart en och annan engelsman i TVR eller Lotus eller motsvarande som precis som jag vill känna på hur det är att köra på Le Mans-banan. Det är just det som gör Le Mans till en så speciell bana, det att två tredjedelar av banan är vanlig landsväg hela året förutom en vecka i mitten av juni. Det är söndag kväll och när vi rullar vidare längs Mulsannerakans förlängning ner mot ett välbehövligt hotellrum i Tours är det med en känsla av tomhet, nu är det ett helt år till nästa gång. Samtidigt är det en känsla av lättnad över att vi klarade det. En vecka i tält i regn, åska och stekande sol och med luftmadrasser med pyspunka på det. Allt ackompanjerat av det stilla puttrandet av portabla elverk, sprakandet av fyrverkerier och hojtandet från fulla engelsmän på semester. Det sätter sina spår. Det är minst sagt en väldigt märklig tillställning, Le Mans. Det är som att vara på rockfestival. Det är samma klafsande i lera, samma damm, samma solvarma öl, samma snubblande på tältsnören, samma sömnbrist, samma grillos, samma... Skillnaden är avsaknaden av träskpunkare och att medelåldern är högre. Och att bilarna på parkeringar och campingområden kan få även den mest ambitiösa sportbilsträff att blekna i jämförelse. Blandningen och bredden är oerhört fascinerande. Här kan en Lamborghini Murciélago stå sida vid sida med en gammal skraltig Peugeot 309 och det är ingen som rynkar på näsan åt endera hållet. Man kan spendera många timmar på parkeringarna. Le Mans är också lika mycket ett Liseberg som en motortävling. Eller kanske snarare en Kiviks marknad. Överallt runt huvudområdet vid start- och målrakan är det fullt av tivolistånd med karuseller, varianter på bungee jump – den ena värre än den andra – racesimulatorer, spöktåg och det så berömda pariserhjulet. Det är verkligen precis som i gamla filmreportage där natten oftast illustreras av just Kiviks marknad-liknande inslag med snabba klipp och skeva perspektiv. Fast jag kan inte påminna mig om att jag sett någon freak show av det slag som brukar skymta förbi i dom där inslagen… Lördag morgon. Fötterna är redan fulla med skavsår efter att ha gått jag vet inte hur många mil under kvaldagarna, framförallt ett otal gånger upp- och nerför depån under fredagen då den är öppen för publik. Vi går, eller snarare småhaltar, ner till banan för att se på uppvärmingen, en sista chans för stallen att kolla igenom så att allt funkar som det ska på bilarna innan det är dags för start. Det är inte så långt kvar nu. Innan dess ska dock ett antal supportrace klaras av och de är för all del kul att se men en viss otålighet börjar komma över en men det är trots allt det här som är charmen med Le Mans, att det är så mycket mer än bara racet. Det är alla ceremonier innan starten med parader, nationalsånger, franska flygvapnets traditionella tricolor-överflygning och så vidare. Och så vidare. Men för varje minut som går rycker starten närmare. Läktarna och publikområdena runt banan är sedan länge proppfulla med folk och när förarna sätter sig tillrätta i bilarna och funktionärerna lämnar banan stiger spänningen. Motorerna brakar igång och man börjar rulla ut på formationsvarvet. Nu är det bara minuter kvar. En förväntansfull tystnad sänker sig över publikhavet som spänt lyssnar i fjärran efter de första bilarna. Så, äntligen kommer den långa ormen av bilar genom Fordchikanen, säkerhetsbilen viker åt sidan och hela fältet släpps iväg. En väldig kakafoni av V12:or, V10:or, V8:or, boxersexor, raka sexor och fyror som vrålar, tjuter och mullrar förbi start- och målrakan, upp mot Dunlopkurvan, genom chikanen och vidare nerför de nya Chapelle-essen mot Tertre Rouge och Mulsannerakan. Svisch så är de borta igen. Tystnaden sänker sig åter bara för att drygt tre minuter senare brutalt brytas igen när första varvet är fullbordat. Tempot är alltid helt häpnadsväckande direkt efter starten och har så alltid varit. Det är mer av ett Les 24 Minutes du Mans än det 24-timmars maraton det egentligen är och det är först efter ett par, tre depåstopp som intensiteten börjar mattas lite och en sorts rytm börjar infinna sig. Likväl så är det fullt ös som gäller loppet igenom om man ska ha en chans att vinna, oavsett vilken klass man kör i. Man kan lätt få för sig att det är ett relativt nytt fenomen i takt med att hållbarheten och prestandan på bilarna förbättrats genom åren men redan i racereferat från sextiotalet talade man om att Le Mans "numera är ett 24-timmars sprintrace, inte som det var förr då det mest handlade om att få bilen att hålla hela vägen…" Intet nytt under solen alltså. Såhär några timmar in i racet börjar publikleden tunnas ut, folk letar sig till nya åskådarplatser eller tar sig en bit mat. Då företrädesvis Sandwich Merguez Americain, en jättebaguette med pommes frites och merguez. Det är förvånansvärt gott och framförallt mättande. Man måste klämma i sig minst en sådan baguette under vistelsen för att den rätta Le Mans-känslan ska infinna sig. Kvällen börjar dra in över Le Mans och det är nu racet börjar på allvar. I takt med att skymningen sänker sig stiger förväntningarna. Det är nu man börjar inse hur långt ett 24-timmarslopp är. Det är nu man ser hur bromsarna glöder och fyrverkerierna börjar smälla över skogen. Jag har aldrig riktigt fått kläm på hur traditionen med fyrverkerier på Le Mans uppstått men det känns som en väldigt bra illustration av hur märkligt och roligt det är att vara här. Folk släpper loss, men de gör det med finess. En annan märklig företeelse jag aldrig fått kläm på är engelsmännens vilja att klä sig i uniform. Man trycker upp tröjor och dekaler på valfritt tema med den gemensamma nämnaren "Le Mans Tour [aktuellt år]" för alla i gruppen att ha på sig. Gärna med smeknamn för varje deltagare på ryggen. Är det internatskolorna som gör det eller någon form av scoutlängtan? Obegripligt men ändå lite charmigt. En stor del av Le Mans-upplevelsen ligger i ljudet. Det är rent öronbedövande invid banan och framför allt vid depåområdet då allt ljud studsar mellan läktarna. Det är knappt det går att vara där utan öronproppar. Vackrast är nästan den ljudkonsert som bjuds när man är en bit ifrån själva banan, om man tar sig mot mitten av banan, inåt skogen. På Beausejourcampingen i höjd med Porschekurvorna så hör man nästan hela banan. Runt omkring i skogarna dånar, mullrar och ylar bilarna genom den franska landsbygden. Motorljuden blandas till något som nästan låter som en galen kör. Corvetternas och Fordarnas tordönsmuller, Porscharnas märgskärande mellanregister och på det Aston Martins V12-sopran. Till det en smattrande rytmsektion av avgasknallar. Mest fascinerande är att höra ljudet från Mulsannerakan genom skogen. Man kan höra en bil ligga på maxvarv hur länge som helst och man tänker att nu borde ju en chikan komma men icke, då petar dom i en växel till och öser på i en bra stund till innan det till slut är dags att bromsa in vid en chikan. Trots chikanerna så är rakorna fortfarande otroligt långa. Undras hur det lät före 1991? Folk börjar droppa av, det finns mycket som kan ta uppmärksamheten från racet. Festen börjar på allvar och både glas, folk och serveringar fylls till bredden. En del drar sig tillbaka till campingen för lite vila eller mer fest, några har däckat efter en 1664 för mycket, andra roar sig i någon av nöjesattraktionerna. På banan fortsätter racet med oförändrad intensitet. Plötsligt inser man att det är mörkt. Den franska sommarnatten kommer alltid mycket fortare än man tror när man är van vid en skandinavisk skymning som aldrig tar slut Klockan är strax före ett på natten och det är dags att gå upp igen efter en snabb halvtimmeslur. Motvilligt drar vi på oss de daggfuktiga kläderna och masar oss ut ur tältet. Överallt sprakande fyrverkerier. Genom skogen hörs bilarna storma fram. Det krävs stor viljestyrka att ta sig upp men det som driver en är det faktum att man vet hur otrolig natten på Le Mans är. Och natten på Le Mans är verkligen så fantastisk som alla säger. Det är svårt att riktigt sätta fingret på varför. Porschekurvorna är en vacker plats på natten och vi tillbringar en lång stund där. Det är dimmigt och kallt och rått och man borde egentligen krypa ner i den varma sovsäcken igen men istället står man där, småhuttrandes och fascineras av det skådespel som utspelas framför en. Ljudupplevelsen kompletteras med ett visuellt fyrverkeri. Man hör hur bilarna kommer ut ur Arnagekurvan borta i skogen och skymtar strålkastarna som rusar genom träden, rusar mot en och ögonblicket senare voooo-rrraababbablablrrr-boom-pang---möööö, eldsprutande och med rödglödgade bromsskivor vrålar sig bilarna genom kurvorna för att lika snabbt försvinna bort i fjärran igen. Varv efter varv. Det är framåt småtimmarna som de konstigaste incidenterna inträffar i racet. Förarna börjar bli trötta, sikten är dålig och misstagen kommer. Spåren av ett halvt dygns konstant körande börjar märkas även på bilarna. Plötsligt fylls depårakan av ett enormt rökmoln när överhettade bromsskivor fattar eld och en missbedömd varvning slutar i spillror. Smågrejer pajar, större grejer brakar och garageporten måste stängas med en djup suck när man inser att det inte går längre. Som publik upptäcker man plötsligt att det var länge sedan man såg den eller den bilen och det är alltid lika ledsamt att konstatera att den troligen måst bryta. Sedan kommer gryningen. Den börjar som en rodnad bakom Dunlopbron och sedan går det snabbt, snart syns solen över trädtopparna och man tänker att snart blir det äntligen varmt. För det är märkligt hur nedkyld man känner sig av att hålla sig vaken ett helt dygn och man undrar hur folk kan gå omkring i bara T-shirt. Fryser dom inte? Det är då man inser att dom idioterna har sovit sig igenom natten och missat allt det fantastiska. Man bär sitt huttrande med lite mer stolthet och känslan av att ha varit med om något verkligt unikt infinner sig. Morgonen präglas till viss del av ett tröstlöst sökande efter något att äta. Av någon märklig anledning så har inte restaurangerna på Le Mans förstått att det är ett 24-timmarslopp utan har stängt när man som bäst behöver dem. Till slut får vi tag i en minimal espresso i pappmugg och det är lagom för att bedöva magen en aning så att man åter kan koncentrera sig på racet. Efter ett tag hittar vi trots allt ett matställe som är öppet och vi kastar oss glupskt över stekt ägg, fläsk och kaffe och struntar blankt i att ägget mest är någon sorts smet och kaffet smakar som om man återanvänt sumpen ett par gånger för mycket. Fläsket smakade däremot finfint och man förlåter servitrisen sitt lätt bryska och förvirrade uppträdande när det visar sig att hon, precis som vi, varit uppe hela natten. Söndagsförmiddagen utgörs av någon sorts väntan på målgång. Det är ju inte så långt kvar hinner man tänka innan man kommer på att det är två, tre Formel 1-lopp kvar i tid. Det är gott om tid kvar för dramatik alltså och det är nu tiden infinner sig då både förare och publik oroat börjar lyssna efter missljud. Fanns det där ljudet verkligen förra varvet? Var det en rökpuff som syntes? Det är få upplevelser som kan vara så nervslitande som Le Mans när mål börjar kännas inom räckhåll. Och förbi brakar en misständande 911 som inte gått rent på femton, tjugo timmar. Fast det verkar inte sakta ner den nämnvärt. Plötsligt ser man en ny bil. En gammal bekant som man trott tvingats bryta dyker upp från ingenstans. mekanikerna har slitit genom hela natten för att få ut bilen på banan igen och håller nu alla tummar och tår man har för att man ska klara distansgränsen vid målgång för att få klassas. Eller att reparationerna åtminstone ska hålla ett par timmar till. Det är på Le Mans man inser vilken lagsport racing är. Det är inte bara det att det är tre förare per bil som ska försöka samsas, det blir så uppenbart hur betydelsefull vikten av duktiga mekaniker är. Förmågan att kunna improvisera och vara kreativ med gaffatejp är utmärkande drag för långloppsmekanikern. Visst är mekanikerna i Formel 1 av toppklass men de får ju inte visa hur bra de är inför publik då det så sällan är någon idé att försöka lappa ihop en bli som blivit mer eller mindre mos i de korta loppen. Och det är en annan aspekt som utmärker Le Mans: Oavsett hur totalkvaddad bilen är, försök få den till depån till varje pris. Allting går att fixa. Nästan allt. Klockan är strax tre och målgången närmar sig med stormsteg. Snart är allt över. Man glömmer för en stund de stall som tvingats ge upp, nu är alla vinnare. Det spelar ingen roll om man vinner hela tävlingen eller kommer sist bara man fortfarande rullar när klockan slår tre. Mekaniker och förare ger sitt yttersta för att få bilen att hålla ihop hela vägen, det har hänt alltför många gånger att bilar gett upp plågsamt nära målflagg. Tempot är märkbart lägre nu. Man undviker att göra den där varvningen man skulle gjort annars. Växlar tidigare. Bromsar tidigare. Bara några få varv kvar. Så, äntligen är det dags. Funktionärerna hyllar de tävlande med sina flaggor, bilarna samlar ihop sig i formation så att stallens PR-avdelningar kan få fina bilder och de skadskjutna börjar känna att de faktiskt kan ta sig imål. Förbi är den tid då man kunde storma banan lagom till målgång och svepas med i det kaos av eufori och gendarmer som präglade forna tiders Le Mans. Numer är det lite mer städat och stormningen är så att säga mer officiellt sanktionerad. Bilarna ordentligt i parc fermé innan publiken släpps loss med andra ord. Det är alltid stekvarmt under prisutdelningen. Och även om det inte skulle vara det så är det så man minns det. Kanske är det tröttheten det beror på? Nationalsånger, champagne och segerintervjuer. Plötsligt är allt över och vi börjar både lättade och lite motvilligt röra oss mot campingen. Vi passerar engelsmän i tropikhjälmar som såsom traditionen bjuder dukat upp en festmåltid på mållinjen, plockar några småstenar från sandfållorna i Fordchikanen som minne från ännu ett race och vandrar vidare ner längs banan. Mot campingen. Mot tältet. Mot sömnen. Sedan återstår bara att riva tältet, packa ihop, hoppas att man inte fastnar med bilen i en lerpöl och ge sig av hemåt. Via ett varv runt banan samtidigt som man planerar nästa års resa. text och foto: johan söderberg kamera: en inte helt frisk Agfa Isolette, 1950-tal film: kodak TMY120, 400 ASA