41.354 sekunder

Det såg ut att bli ett lika förutsägbart race som tidigare år då stallet med de största resurserna drar iväg och dominerar. Visst hade man på känn att Team Goh och Champion inte skulle låta Audi UK få slappna av men det faktum att britterna hade två bilar och en stor inblandning av Joestfolk i stallet gjorde dem till årets storfavoriter till segern i förhandstipsen (inklusive här på N138.COM). Detta fram till tvåtimmarsstrecket...

Årets Le Mans var ett historiskt race på många sätt. Framförallt blev Tom "Lord of the Rings" Kristensen Bäst Någonsin i och med hans sjätte seger, dessutom den femte på raken. Som tidigare påpekats så skulle ju Ickx ha brutit 1977 men fick byta bil halvägs in i racet så han har egentligen bara 5 1/2 segrar - även om hans körning under natten lär ska ha varit något utöver det vanliga. Det andra som var historiskt med årets Le mans var målgången. Inte sedan det legendariska racet 1969 har det varit så tätt mellan segraren och tvåan. Och det var race ända till kl 16:00 på söndagseftermiddagen, inte som annars då man börjar cruisa redan när det är en kvart-tjugo minuter kvar. Annat värt att notera med den 72:a upplagan av 24 Heures var att det inte var något stall som klarade sig hela vägen utan problem. Det vansinniga tempot genom hela tävlingens alla 24 timmar slet enormt på bilarna och den som fortfarande tror att det går att vinna Le Mans genom att söndagsåka (som det gjorde förr) kan en gång för alla glömma den vanföreställningen nu. Le Mans av idag är ett sprintrace i 24 timmar.

Ni som var på plats kan skatta er lyckliga till att ha fått uppleva ett fantastiskt race och ni som inte var där hoppas jag kunde få en glimt av hur spännande det faktiskt var trots Eurosports bedrövligt usla kommentatorer (jag kollade på loppet på video häromdagen nämligen). Tack och lov för att Radio Le Mans sänder över nätet också så att man slipper höra Janne Tromark sitta och svara fel på SMS-frågor hela loppet igenom!

Snart har två timmar gått och allt Allan McNish hinner uppfatta är en rökpuff från en Porsche, oklart vilken, innan det smäller. McNish och JJ Lehto som ligger och tampas om andraplatsen i Porschekurvorna när de halkar av banan rätt in i räcket i närmare 300 km/h. Efter kommer Tomas Enge i Ferrari nr 66 snurrande men som genom ett under lyckas han undvika en krasch och kan lätt omskakad köra vidare. JJ klarar sig hyffsat och kan relativt snabbt ta sig tillbaks till depån, bilen är bucklig men själva stommen är hel. Värre då för McNish som slår i räcket hårt - bilen ser ut att vara klar för skrotning med knycklig kaross och vinda hjul och McNish får hjärnskakning. Trots det kvicknar han till så pass att han med funktionärernas hjälp kan få ut bilen på banan igen och lyckas stappla tillbaks till depån där mekanikerna har ett riktigt hästjobb framför sig. McNish tas in för läkarundersökning och beläggs med körförbud för resten av tävlingen och det innebär att Frank Biela och Marko Werner måste köra fortsättningen själva när bilen väl kommer ut på banan igen.

Hade det varit en annan bil än en Audi så hade racet varit över i samband med kraschen men R8:an är så oerhört välbyggd och stabil att det gick att få ihop den igen. Det tog drygt 1 1/2 timme för Audi UK och kanske 45 minuter för Champion. JJ Lehto visade senare under natten att han fortfarande kan köra fort och satte tävlingens dittills snabbaste varv under natten när han stormade fram genom fältet.

Davies/Herbert/Smith i bil nr 88 klarade sig från oljan och kunde fortsätta ostört i ledningen. Team Goh hade gjort en lite halvdan början på tävlingen med bl a tändfel och höll sig runt sjätte plats efter Zytek och Pescarolo men i och med oljekraschen kunde man ta sig upp till andraplats och hade häng på ledaren. Det var nu racet började på allvar och för första gången på flera år så behövde man inte ta till GT-klasserna för att få ett spännande och oförutsägbart race.

Årets race var också det hårdaste på länge och det fanns som sagt inte något stall som klarade sig utan problem. Det höga tempot och det fina vädret (inget regn som drog ner på farterna) gjorde att bilarna slets kraftigt och många stall kastade in handuken. Av 48 startande kom 28 imål. GTS-klassen var extra olycksdrabbad, Corvetterna gjorde av med mängder av karosseridelar. En Radio Le Mans-reporter berättade att området bakom Corvettedepån var rena skrotupplaget med trasiga fronter, skärmar och bakdelar. De snurrade av, blev avknuffade och fick punkteringar. Samma sak för Prodrive. Här skulle man kunna sätta in ett dåligt och uttjatat skämt om Colin McRae-rally-sandfålla men faktum är att de flesta Prodriveförarna var av banan någon gång under tävlingens gång.

McRae gjorde en strålande insats och var helt i klass med de övriga förarna men det var en trött fd rallyvärldsmästare på söndagseftermiddagen. Efter nattens trippelstint sade han att Le Mans var flera gånger jobbigare att köra än WRC eller Dakar. En specialsträcka på WRC varar kanske 20 minuter och man kastas omkring i bilen som en vante men man är ensam på vägen och kan vila ut efter en dags körningar. På Le Mans är det en helt annan intensitet med bilar som ska varvas samtidigt som man själv blir varvad och det i vansinnesfarter. I mörker. McRae verkar dock inte ha avskräckts från att köra Le Mans utan är sugen på att köra igen nästa år, om ingen rallysits dyker upp förstås.

Tomas Enge körde som vanligt alldeles för fort för att det skulle hålla hela vägen och satte snabbaste varv i GTS-klassen. Mot slutet av tävlingen ombads Enge och c:o att ta det lite lugnare då man ledde tillräckligt över Corvetterna för att kunna ta hem segern (Enge verkade inte ta detta på för stort allvar dock...). Om inget oförutsett inträffade förstås. Och det gjorde det ju. En trasig hjulupphängning inleder en serie av krångel som skulle göra så att Corvetterna kunde ta sig ikapp och förbi när Ferrari nr 66 stod i garaget. Rydell/Turner/McRae kunde också ta sig förbi och knep klassens tredjeplats.

Ferraris egna 575 GTC som kördes av holländska Barron Connor-stallet gjorde ett relativt blekt intryck. Man var väl med hyffsat men utan att på allvar kunna rå på Prodrive och Corvetterna. Något som däremot inte var blekt hos Barron Connor var bromsarna. På söndagsmorgonen väcktes jag ur min omtöcknade halvsömn vid depårakan av en gapande speaker, tittar upp och ser stort rökmoln. På storbildsskärmen syns något märkligt som brinner och det tar ett tag innan min förvirrade hjärna lyckas få till bilderna på skärmen till att det är brinnande bromsar. Och som de brinner! Oavsett hur många brandsläckare som töms så går det inte att släcka. Ferrari nr 61 bryter. Lite senare bryter även systerbilen, nr 62, med elfel.

När vi ändå är inne på Ferrari så kan det ju vara glädjande att meddela att en 360 tog sig imål för första gången. Det var CIRTEK-stallets 360 GTC som fick äran. Jämfört med GTS-klassen så verkar det som om Ferrari har lyckats göra jobbet med tillförlitligheten på GT-bilarna bättre än de privata trimmarna. JMB-stallets Michelottotrimmade 360 GT var dock den snabbare av de två och låg ett tag på andraplats i GT-klassen. Det var väldigt synd att Risi Competizione drog sig ur årets race då de är det stall som haft bäst tryck på Porscharna genom åren. Förra året ledde man GT-klassen under nattimmarna på Le Mans ända tills motorn (eller vad det var?) gav upp och på Daytona tog man andraplatsen totalt. Det hade varit kul att se vad de kunnat uträtta på Le Mans i år.

GT-vinnaren i depån på fredagen innan racet.

Annars var det mer Porsche-cup i GT-klassen med en kamp mellan de olika fabriksförarna, och med tanke på att alla Porsches fabriksförare verkar helt sakna vett och sans i bilkörning så var det upplagt för en vild batalj. Vilket det också blev. I och med den nya RSR-versionen av GT3:an så börjar motorn nå sin gräns för hur mycket den tål att trimmas så den tiden då Porscharna brukade slå rekord i att stå kortast tid i depå är förbi (totalt c:a 34 minuter 2002 t ex). Motor- och växellådsproblem gjorde att de två förhandstippade toppekipagen från Petersen och Freisinger-stallen ständigt växlade positioner. Till slut lyckades ändå Maassen, Bergmeister och Long ta hem segern då Freisinger tvingades ta in bilen i garaget en längre tid pga märkliga och svårfunna elfel. Den japanska Choroq-Porschen knep överraskande andraplatsen före den överlevande Freisingerbilen (Freisingers andrabil med ryska gentlemannaförare körde av tidigt i loppet nämligen). Japanska Choroq Racing, som är Team Gohs dotterstall, hade en märklig resa de också med flera avåkningar. Dock bevisades det återigen att GT3:an är en av de bästa GT-bilar som någonsin byggts. På söndagsförmiddagen körde bilen av i sista böjen på Fordchikanen, bonk rakt in i däcktraven. Nu är det kört hann man tänka innan den körde vidare som om inget hade hänt - lite dammigare än vanligt bara. GT3:an är helt klart GT-klassens R8:a...

TVR bidrog även de till att göra årets Le Mans till en historisk upplaga genom att gå imål, något som aldrig hänt förut. Med bägge bilar dessutom. Man hade inget med toppstriden att göra men det var inte heller Hugh Chamberlains mål i år. The Purple Monsters gick bra genom hela tävlingen förutom ett märkligt litet fel (som jag inte kommer ihåg vad det var) på bil nr 89 en kvart in i tävlingen och en och annan tackling av en prototyp. Morgan tog sig också imål! Säga vad man vill om den här märkliga Kalle Anka-bilen men det är ett trevligt och entusiastiskt stall i alla fall som lyckas härda ut genom alla underliga fel som bilen hade. Man kostade t o m på sig att spexa lite under sista depåstoppet innan målgång och gjorde en liten piruett med bilen upphissad på domkraften som tack till de hängivna brittiska fansen.

Just brittiska fans fanns det som vanligt gott om men danskarna är på frammarsch. I år måste det ha varit rekord i antal danskar och med tanke på en viss dansks framgångar på Le Mans så lär nog tillströmningen öka ännu mer nästa år. Självklart så är det många fransoser på plats men de har inte haft mycket att hurra för på senare år även om Henri Pescarolo gjorde sitt bästa för att ändra på det och länge såg det ut att lyckas då man låg trea totalt.

Jag pratade en Le Mans-bo innan starten, eller ja - pratade och pratade, han kunde ingen engelska och jag kan ingen franska men på något märkligt sätt lyckades vi göra oss förstådda med teckenspråk och enstaka ord på alla möjliga språk. Han pekade på Courage-stallets bil, "Courage, den är från Sarthe" sade han och klappade med handen över hjärtat. "Det är vår bil men den är röd nu, förut var den blå" fortsatte han och berättade att det är första gången en Courage är målad i någon annan färg än blå. Och det är av en tragisk anledning: Yves Courages fru dog några veckor innan loppet och det innebar en så stor förändring av hans liv att det var omöjligt att hans bilar skulle se likadana ut som tidigare även i fortsättningen. Ingen Couragebil kom imål och med tanke på alla problem med motorer som inte höll måttet i uppladdningen till racet så var det ingen större överaskning. Synd med tanke på C65:ans fina resultat på Le Mans 1000 km i november förra året.

Pescarolo-stallet låg som sagt trea ett bra tag men det var inte stallets förstabil med Bourdais, Collard och Minassian som stod för det. Den bilen bröt framåt eftermiddagen på söndagen med motorproblem. Innan dess så hade Bourdais hunnit med att göra en riktig idiotmanöver i den nya Dunlopkurvan där han knuffade av den fjärdeplacerade Rollcentre-Dallaran och var nära att ta med sig en Audi i farten. Självklart var det enligt Bourdais Dallarans fel som inte flyttade på sig men den som sett TV-bilderna kan intyga att det var Bourdais som gjorde fel som kom in för fort och inte hade tålamod nog att vänta på att andra bilar skulle hinna flytta på sig. Och det var inte ens en kamp om placeringar då Pescarolon låg många varv bakom Dallaran. Denna sammanstötning skulle få ödesdigra konsekvenser för Martin Short i Dallaran då hjulupphängningen brast i Porschekurvorna som en direkt följd av Bourdais tackling och Dallaran for av med full kraft in i muren. Det var en riktigt otäck krasch som hade kunnat sluta väldigt illa då det såg ut som att bilen var nära att slå runt men som väl var klarade sig Short undan med en skadad fot. Short var inte sen med att lägga hela skulden för kraschen på Bourdais men Dallaran hade varit inne för översyn mellan tacklingen och kraschen och där konstaterats vara i bra skick så stallet får allt ta på sig en del av skulden där.

Bättre gick det för Pescarolo nr 18 med Soheil Ayari, Erik Comas och Benoit Treluyer bakom ratten. Tyvärr blev tredjeplatsen förvandlad till en fjärde pga en avåkning i 18:e timmen men det är åtminstone tangerat rekord för Pescarolostallet. Trea blev istället Champion-Audin som kämpat sig upp genom fältet efter kraschen, årets David Terrien-prestation kunde man tro ända tills man kommer på att Audi UK nr 8 med Frank Biela och Pierre Kaffer slutade på en femteplats efter att kört utan McNish sedan nästan 21 timmar! McNish var visst lite sur över att inte få köra efter beskedet från läkarna men på söndagsmorgonen insåg han att det var ett rätt klokt beslut ändå då han började känna av följderna av hjärnskakningen.

De alternativt drivna bilarna Gjorde ett hyffsat race: Etanolbilen Nasamax DM139 tog sig imål på en hedrande 17:eplats. Det kanske inte låter så imponerande men med tanke på att man slog rekord i att köra med misständande motor så är det en lovande insats inför framtiden. Tjugotre timmar och femtio minuter körde man med misständningen! Visst skulle man ha kunnat fixa motorn men man skulle förlora mer tid på reparationen än att köra med misständningen. Det lät väldigt konstigt för övrigt och man visste direkt när Nasamaxen var på ingång. I och med att DM139:an var den enda riktiga LMP1:an (homologeringsnummer hos ACO är LMP101) så fick man köra med större restriktorer än de gamla LMP900:orna och det innebar att man satte årets rekord i toppfart (ber att få återkomma med den exakta siffran dock), detta som sagt trots misständningen.

Taurus Sports Racings dieselbil kom längre än väntat då den höll ut i tre timmar. Tydligen hade man inte lyckats få bukt med avgaspuffandet då den bolmade på rätt fint och blandade sin rök med grilloset längs banan. Något som däremot var nytt sedan testhelgen i april var dock avsaknaden av ljud. Visserligen var dieselmotorn rätt tyst då också men nu var det extremt. Allt som hördes var ett vinddån och visslet från växellådan, i höstas kunde man höra ett lite vaxholmsfärjeliknande motorljud i alla fall. Nåväl, orsaken till att man bröt efter tre timmar var att den specialkoppling man hade som skulle klara av det kraftiga vridmomentet från motorn gav upp. Kvar hade man bara en standardkoppling och den höll bara några varv innan det var dags att kasta in handduken. Alltså var det inte motorns fel att det sket sig, en liten tröst i alla fall. Till Taurus-Traktorns försvar ska dock nämnas att projektet är såpass färskt ännu och att man till nästa år mycket väl kan vara med och slåss i toppen. Bränsleförbrukningen är mycket fördelaktig och man kunde åka två varv extra jämfört med de vanliga LMP1:orna. Judd-bilen gick förresten imål som 20:e.

Och hur gick det för de övriga? Panoz drog sig officiellt ur allt tävlande till i år men ställde ändå upp i en gemensam insats med Larbre Compétition. Den bil man använde var samma som i Le Mans 1000 km, dvs en gammal Esperante GTR-1 i rejält uppdaterad form. I princip så har man bara tagit karossen från GTR-1:an och satt på en LMP01:a. Originalversionen av GTR-1:an lär ska ha varit en av världshistoriens mest högljudda i coupén, åtminstone enligt de som kört den, men om årets version förde lika mycket väsen är oklart. Kopplingen pajade efter 54 varv och därmed var dess saga all. Nu väntar vi med spänning på den GTS-bil som ska komma från Panoz till nästa år.

Årets Dark Horse i förhandstipsen var ju Zytek 04S och att den kvalade in på en tredjeplats totalt såg ju lovande ut. Racet började bra även om man tappade ganska snabbt mot Audisarna i täten - och bakom - pga alltför dålig toppfart, ett problem man led av redan på testhelgen. Dessutom råkade man ut för ett flertal oturliga punkteringar med långa depåstopp som följd. Tyvärr börjar motorn brinna tidigt på söndagsmorgonen (ungefär i samma veva som bromsbranden) och loppet är kört för den här gången. Topplacering i årets Concours d'Elegance, både till utseende och ljud, blir det i alla fall.

Racing for Holland gjorde ett lopp som de brukar. Hänger med bra ibörjan men får mer och mer problem med motorer, bränder och avåkningar. Ena bilen tog sig in på en sjundeplats medan den andra fick problem mot slutet, jag har för mig att den körde av, och kommer sist utan att klassificeras. Efter Morganbilen till råga på allt. F1-förarna Wilson och Firman gillade i alla fall sitt nya jobb som sportvagnsförare och kunde mycket väl tänka sig en fortsättning.

Kondo Racings mekaniker tejpar upp depåmarkeringen. En tejprulles bredd mellan linjerna ska det vara...

Det fanns ju en tredje Dome S101 med i årets Le Mans och den skulle visa sig vara den snabbaste i kvalet och i början av racet. Masahiko Kondos Mugen-motoriserade bil var uppe och nosade på tredjeplatsen innan punkteringar och motorproblem satte stopp för tävlingen. Jag pratade med en mekaniker innan racet och han var förväntansfull och hoppades på en bra placering då han tyckte att de var bättre förberedda nu än tidigare år. Tyvärr gick det alltså inte för den heljapanska satsningen den här gången.

Slutstriden: Johhny Herbert, Guy Smith och Jamie Davies höll ledningen i loppet över en hårt pressande Team Goh-Audi med ungefär ett varv ända fram till den 16:e timmen. En trilskande hjulupphängning behöver bytas och det tar det brittiska Audi-stallet c:a sju minuter vilket innebär att man förlorar nära två varv och Team Goh kan ta över ledningen och i sin tur ha ett varvs övertag. Capello i den japanska bilen kör av i en av chikanerna på Mulsannerakan och britterna kan ta sig upp på samma varv. Det är nu som Tom Kristensen bevisar att han är bäst på allvar och kör så det ryker, han radar upp 3:34-varv och lyckas utöka ledningen till två minuter detta trots att Jamie Davies inte direkt tar det lungt heller.

Dags för en paus vid 12-snåret och ett besök i Village för att träffa bekanta över lite rosévin, det enda som fanns kvar efter gårdagens möte. Vi höll oss i närheten av en högtalare så att åtminstone den franska delen av sällskapet kunde hålla koll på racet och plötsligt håller de på att sätta rosévinet i halsen. Team Goh-Audin brinner!! Britterna i sällskapet börjar ana att det kan gå vägen för deras landsmän medan de mer japanskt sinnade tar sig för pannan. Det är några nervösa minuter medan jag försöker trassla ut sladden till hörlurarna för att kunna lyssna på Radio Le Mans och ovissheten är stor. Är det kört nu? Till slut kommer beskedet att branden, som orsakats av lite bensinspill, snabbt kunde släckas och Capello fortfarande var i ledning. Jubel hos de ickebrittiska i sällskapet! Ledningen är dock nere i 90 sekunder och det är dags för förarbyte.

Tom kristensen och Seiji Ara kontrollerar att radiosladden sitter som den ska.

Johnny Herbert tar över i bil nr 88 och Seiji Ara tar över i bil nr 5. Det var många som tvivlade på att japanen skulle klara av att hålla sig framför Herbert och man menade att Kristensen skulle hoppa in istället. Men Kazumichi Goh höll sig till planen där Tom K kvalade, Capello startade loppet och Ara skulle få äran av att avsluta loppet. Och som han gjorde det. Visst var han den långsammare av de två Audisarna i täten men det gäller ju att hålla sig kvar på banan också. Ara höll sig på 3:38-3:40-varv mot herberts 3:36-varv och avståndet mellan de två pendlar mellan 40 sekunder och två minuter beroende på depåstopp. Efter det sista stoppet för bilarna så är avståndet nere i 34 sekunder, och om jag inte minns fel så var det så lite som 28 sekunder ett tag, häpnadsväckande tider efter närmare 24 timmars racing! Nu får JJ Lehto plötsligt för sig att han ska förbi Ara och köra in ett varv på ledaren, eller om han bara ska jäklas lite och se hur starka japanens nerver egentligen är. Det skulle just ha varit en fin avslutning med en finsk hockeytackling... Som väl är så visar sig Ara vara en värdig Le Mans-vinnare och håller sig tillräckligt kall för att inte göra några misstag.

Herbert däremot, som har allt att vinna och inget att förlora, kör stenhårt och ligger hela tiden så nära gränsen för vad bilen tål att han till slut passerar den och kör rakt fram i ena chikanen på Mulsannerakan med en kvart kvar av racet. Om inte om hade varit, dvs om Herbert inte hade kört av (jäkla chikaner...), så hade han kunnat hinna ikapp Ara men i och med avåkningen så inser Herbert att det är kört och börja sansa tempot en aning, Ara kan ju fortfarande bli avknuffad av Lehto men den evige tvåan (bortsett från segern 1991 med Mazdan) Herbert får finna sig i att bli just tvåa en tredje gång på raken.

Seiji Aras segermarginal stannar på 41.354 sekunder och han blir därmed den andra japanen någonsin att vinna Le Mans och Team Goh blir det första japanska stallet som vinner. Dindo Capello tar sin andra seger, förra årets Bentleyseger var hans första efter att ha varit tvåa hur många gånger som helst, och Kristensen tar som sagt sin sjätte seger. Och han kommer att få chansen att ta en sjunde nästa år då Audis sportchef Dr Hans Ullrich lovar att Audi kommer att vara tillbaka på La Sarthe. Vilken bil det blir beror på motståndet och om reglerna står sig. Kommer ingen allvarlig konkurrent så får R8:an ytterligare ett år. Annars så finns ju uppföljaren R9 färdigritad och klar att byggas om den skulle behövas. Eventuellt med dieselmotor.

Text och foto Johan Söderberg juni-juli 2004
Senasteversion: 2004-07-21