41.354
sekunder

Det
såg ut att bli ett lika förutsägbart
race som tidigare år då stallet med de största
resurserna drar iväg och dominerar. Visst hade man på
känn att Team Goh och Champion inte skulle låta Audi
UK få slappna av men det faktum att britterna hade två
bilar och en stor inblandning av Joestfolk i stallet gjorde dem
till årets storfavoriter till segern i förhandstipsen
(inklusive här på N138.COM). Detta fram till tvåtimmarsstrecket...
Årets
Le Mans var ett historiskt race på många sätt.
Framförallt
blev Tom "Lord of the Rings" Kristensen Bäst Någonsin
i och med hans sjätte seger, dessutom den femte på
raken. Som tidigare påpekats så skulle ju Ickx ha
brutit 1977 men fick byta bil halvägs in i racet så
han har egentligen bara 5 1/2 segrar - även om hans körning
under natten lär ska ha varit något utöver det
vanliga. Det andra som var historiskt med årets Le mans
var målgången. Inte sedan det legendariska racet 1969
har det varit så tätt mellan segraren och tvåan.
Och det var race ända till kl 16:00 på söndagseftermiddagen,
inte som annars då man börjar cruisa redan när
det är en kvart-tjugo minuter kvar. Annat värt att notera
med den 72:a upplagan av 24 Heures var att det inte var något
stall som klarade sig hela vägen utan problem. Det vansinniga
tempot genom hela tävlingens alla 24 timmar slet enormt på
bilarna och den som fortfarande tror att det går att vinna
Le Mans genom att söndagsåka (som det gjorde förr)
kan en gång för alla glömma den vanföreställningen
nu. Le Mans av idag är ett sprintrace i 24 timmar.
Ni
som var på plats kan skatta er lyckliga till att ha fått
uppleva ett fantastiskt race och ni som inte var där hoppas
jag kunde få en glimt av hur spännande det faktiskt
var trots Eurosports bedrövligt usla kommentatorer (jag kollade
på loppet på video häromdagen nämligen).
Tack och lov för att Radio Le Mans sänder över
nätet också så att man slipper höra Janne
Tromark sitta och svara fel på SMS-frågor hela loppet
igenom!
"Det
var som att köra på en isrink!"
-JJ Lehto i Radio Le Mans |
Snart
har två timmar gått och allt Allan McNish
hinner uppfatta är en rökpuff från en Porsche,
oklart vilken, innan det smäller. McNish och JJ Lehto som
ligger och tampas om andraplatsen i Porschekurvorna när de
halkar av banan rätt in i räcket i närmare 300
km/h. Efter kommer Tomas Enge i Ferrari nr 66 snurrande men som
genom ett under lyckas han undvika en krasch och kan lätt
omskakad köra vidare. JJ klarar sig hyffsat och kan relativt
snabbt ta sig tillbaks till depån, bilen är bucklig
men själva stommen är hel. Värre då för
McNish som slår i räcket hårt - bilen ser ut
att vara klar för skrotning med knycklig kaross och vinda
hjul och McNish får hjärnskakning. Trots det kvicknar
han till så pass att han med funktionärernas hjälp
kan få ut bilen på banan igen och lyckas stappla tillbaks
till depån där mekanikerna har ett riktigt hästjobb
framför sig. McNish tas in för läkarundersökning
och beläggs med körförbud för resten av tävlingen
och det innebär att Frank Biela och Marko Werner måste
köra fortsättningen själva när bilen väl
kommer ut på banan igen.
Hade det varit en annan bil än en Audi så hade racet
varit över i samband med kraschen men R8:an är så
oerhört välbyggd och stabil att det gick att få
ihop den igen. Det
tog drygt 1 1/2 timme för Audi UK och kanske 45 minuter för
Champion. JJ Lehto visade senare under natten att han fortfarande
kan köra fort och satte tävlingens dittills snabbaste
varv under natten när han stormade fram genom fältet.
Davies/Herbert/Smith
i bil nr 88 klarade sig från oljan och kunde fortsätta
ostört i ledningen. Team Goh hade gjort en lite halvdan början
på tävlingen med bl a tändfel och höll sig
runt sjätte plats efter Zytek och Pescarolo men i och med
oljekraschen kunde man ta sig upp till andraplats och hade häng
på ledaren. Det var nu racet började på allvar
och för första gången på flera år
så behövde man inte ta till GT-klasserna för att
få ett spännande och oförutsägbart race.
Årets
race var också det hårdaste på länge
och det fanns som sagt inte något stall som klarade sig
utan problem. Det höga tempot och det fina vädret (inget
regn som drog ner på farterna) gjorde att bilarna slets
kraftigt och många stall kastade in handuken. Av 48 startande
kom 28 imål. GTS-klassen var extra olycksdrabbad, Corvetterna
gjorde av med mängder av karosseridelar. En Radio Le Mans-reporter
berättade att området bakom Corvettedepån var
rena skrotupplaget med trasiga fronter, skärmar och bakdelar.
De snurrade av, blev avknuffade och fick punkteringar. Samma sak
för Prodrive. Här skulle man kunna sätta in ett
dåligt och uttjatat skämt om Colin McRae-rally-sandfålla
men faktum är att de flesta Prodriveförarna var av banan
någon gång under tävlingens gång.
"En
lång Dakar-sträcka är lätt i jämförelse"
- Colin McRae om trippelstint på
Le Mans i Autosport |
McRae
gjorde en strålande insats och var helt i klass med de övriga
förarna men det var en trött fd rallyvärldsmästare
på söndagseftermiddagen. Efter nattens trippelstint
sade han att Le Mans var flera gånger jobbigare att köra
än WRC eller Dakar. En specialsträcka på WRC varar
kanske 20 minuter och man kastas omkring i bilen som en vante
men man är ensam på vägen och kan vila ut efter
en dags körningar. På Le Mans är det en helt annan
intensitet med bilar som ska varvas samtidigt som man själv
blir varvad och det i vansinnesfarter. I mörker. McRae verkar
dock inte ha avskräckts från att köra Le Mans
utan är sugen på att köra igen nästa år,
om ingen rallysits dyker upp förstås.
Tomas
Enge körde som vanligt alldeles för fort för att
det skulle hålla hela vägen och satte snabbaste varv
i GTS-klassen. Mot slutet av tävlingen ombads Enge och c:o
att ta det lite lugnare då man ledde tillräckligt över
Corvetterna för att kunna ta hem segern (Enge verkade inte
ta detta på för stort allvar dock...). Om inget oförutsett
inträffade förstås. Och det gjorde det ju. En
trasig hjulupphängning inleder en serie av krångel
som skulle göra så att Corvetterna kunde ta sig ikapp
och förbi när Ferrari nr 66 stod i garaget. Rydell/Turner/McRae
kunde också ta sig förbi och knep klassens tredjeplats.
Ferraris
egna 575 GTC som kördes av holländska Barron Connor-stallet
gjorde ett relativt blekt intryck. Man var väl med hyffsat
men utan att på allvar kunna rå på Prodrive
och Corvetterna. Något som däremot inte var blekt hos
Barron Connor var bromsarna. På söndagsmorgonen väcktes
jag ur min omtöcknade halvsömn vid depårakan av
en gapande speaker, tittar upp och ser stort rökmoln. På
storbildsskärmen syns något märkligt som brinner
och det tar ett tag innan min förvirrade hjärna lyckas
få till bilderna på skärmen till att det är
brinnande bromsar. Och som de brinner! Oavsett hur många
brandsläckare som töms så går det inte att
släcka. Ferrari nr 61 bryter. Lite senare bryter även
systerbilen, nr 62, med elfel.
När
vi ändå är inne på Ferrari så
kan det ju vara glädjande att meddela att en 360 tog sig
imål för första gången. Det var CIRTEK-stallets
360 GTC som fick äran. Jämfört med GTS-klassen
så verkar det som om Ferrari har lyckats göra jobbet
med tillförlitligheten på GT-bilarna bättre än
de privata trimmarna. JMB-stallets Michelottotrimmade 360 GT var
dock den snabbare av de två och låg ett tag på
andraplats i GT-klassen. Det var väldigt synd att Risi Competizione
drog sig ur årets race då de är det stall som
haft bäst tryck på Porscharna genom åren. Förra
året ledde man GT-klassen under nattimmarna på Le
Mans ända tills motorn (eller vad det var?) gav upp och på
Daytona tog man andraplatsen totalt. Det hade varit kul att se
vad de kunnat uträtta på Le Mans i år.

GT-vinnaren
i depån på fredagen innan racet.
|
Annars
var det mer Porsche-cup i GT-klassen med en kamp mellan de olika
fabriksförarna, och med tanke på att alla Porsches
fabriksförare verkar helt sakna vett och sans i bilkörning
så var det upplagt för en vild batalj. Vilket det också
blev. I och med den nya RSR-versionen av GT3:an så börjar
motorn nå sin gräns för hur mycket den tål
att trimmas så den tiden då Porscharna brukade slå
rekord i att stå kortast tid i depå är förbi
(totalt c:a 34 minuter 2002 t ex). Motor- och växellådsproblem
gjorde att de två förhandstippade toppekipagen från
Petersen och Freisinger-stallen ständigt växlade positioner.
Till slut lyckades ändå Maassen, Bergmeister och Long
ta hem segern då Freisinger tvingades ta in bilen i garaget
en längre tid pga märkliga och svårfunna elfel.
Den japanska Choroq-Porschen knep överraskande andraplatsen
före den överlevande Freisingerbilen (Freisingers andrabil
med ryska gentlemannaförare körde av tidigt i loppet
nämligen). Japanska Choroq Racing, som är Team Gohs
dotterstall, hade en märklig resa de också med flera
avåkningar. Dock bevisades det återigen att GT3:an
är en av de bästa GT-bilar som någonsin byggts.
På söndagsförmiddagen körde bilen av i sista
böjen på Fordchikanen, bonk rakt in i däcktraven.
Nu är det kört hann man tänka innan den körde
vidare som om inget hade hänt - lite dammigare än vanligt
bara. GT3:an är helt klart GT-klassens R8:a...
 |
TVR
bidrog även de till att göra årets Le
Mans till en historisk upplaga genom att gå imål,
något som aldrig hänt förut. Med bägge bilar
dessutom. Man hade inget med toppstriden att göra men det
var inte heller Hugh Chamberlains mål i år. The Purple
Monsters gick bra genom hela tävlingen förutom ett märkligt
litet fel (som jag inte kommer ihåg vad det var) på
bil nr 89 en kvart in i tävlingen och en och annan tackling
av en prototyp. Morgan tog sig också imål! Säga
vad man vill om den här märkliga Kalle Anka-bilen men
det är ett trevligt och entusiastiskt stall i alla fall som
lyckas härda ut genom alla underliga fel som bilen hade.
Man kostade t o m på sig att spexa lite under sista depåstoppet
innan målgång och gjorde en liten piruett med bilen
upphissad på domkraften som tack till de hängivna brittiska
fansen.
Just
brittiska fans fanns det som vanligt gott om men danskarna
är på frammarsch. I år måste det ha varit
rekord i antal danskar och med tanke på en viss dansks framgångar
på Le Mans så lär nog tillströmningen öka
ännu mer nästa år. Självklart så är
det många fransoser på plats men de har inte haft
mycket att hurra för på senare år även om
Henri Pescarolo gjorde sitt bästa för att ändra
på det och länge såg det ut att lyckas då
man låg trea totalt.
Jag
pratade en Le Mans-bo innan starten, eller ja - pratade och pratade,
han kunde ingen engelska och jag kan ingen franska men på
något märkligt sätt lyckades vi göra oss
förstådda med teckenspråk och enstaka ord på
alla möjliga språk. Han pekade på Courage-stallets
bil, "Courage, den är från Sarthe" sade han
och klappade med handen över hjärtat. "Det är
vår bil men den är röd nu, förut var den
blå" fortsatte han och berättade att det är
första gången en Courage är målad i någon
annan färg än blå. Och det är av en tragisk
anledning: Yves Courages fru dog några veckor innan loppet
och det innebar en så stor förändring av hans
liv att det var omöjligt att hans bilar skulle se likadana
ut som tidigare även i fortsättningen. Ingen Couragebil
kom imål och med tanke på alla problem med motorer
som inte höll måttet i uppladdningen till racet så
var det ingen större överaskning. Synd med tanke på
C65:ans fina resultat på Le Mans 1000 km i november förra
året.
Pescarolo-stallet
låg som sagt trea ett bra tag men det var inte stallets
förstabil med Bourdais, Collard och Minassian som stod för
det. Den bilen bröt framåt eftermiddagen på söndagen
med motorproblem. Innan
dess så hade Bourdais hunnit med att göra en riktig
idiotmanöver i den nya Dunlopkurvan där han knuffade
av den fjärdeplacerade Rollcentre-Dallaran och var nära
att ta med sig en Audi i farten. Självklart var det enligt
Bourdais Dallarans fel som inte flyttade på sig men den
som sett TV-bilderna kan intyga att det var Bourdais som gjorde
fel som kom in för fort och inte hade tålamod nog att
vänta på att andra bilar skulle hinna flytta på
sig. Och det var inte ens en kamp om placeringar då Pescarolon
låg många varv bakom Dallaran. Denna sammanstötning
skulle få ödesdigra konsekvenser för Martin Short
i Dallaran då hjulupphängningen brast i Porschekurvorna
som en direkt följd av Bourdais tackling och Dallaran for
av med full kraft in i muren. Det var en riktigt otäck krasch
som hade kunnat sluta väldigt illa då det såg
ut som att bilen var nära att slå runt men som väl
var klarade sig Short undan med en skadad fot. Short var inte
sen med att lägga hela skulden för kraschen på
Bourdais men Dallaran hade varit inne för översyn mellan
tacklingen och kraschen och där konstaterats vara i bra skick
så stallet får allt ta på sig en del av skulden
där.
Bättre
gick det för Pescarolo nr 18 med Soheil Ayari, Erik Comas
och Benoit Treluyer bakom ratten. Tyvärr blev tredjeplatsen
förvandlad till en fjärde pga en avåkning i 18:e
timmen men det är åtminstone tangerat rekord för
Pescarolostallet. Trea blev istället Champion-Audin som kämpat
sig upp genom fältet efter kraschen, årets David
Terrien-prestation kunde man tro ända tills man
kommer på att Audi UK nr 8 med Frank Biela och Pierre Kaffer
slutade på en femteplats efter att kört utan McNish
sedan nästan 21 timmar! McNish var visst lite sur över
att inte få köra efter beskedet från läkarna
men på söndagsmorgonen insåg han att det var
ett rätt klokt beslut ändå då han började
känna av följderna av hjärnskakningen.
 |
De
alternativt drivna bilarna Gjorde ett hyffsat race: Etanolbilen
Nasamax DM139 tog sig imål på en hedrande 17:eplats.
Det kanske inte låter så imponerande men med tanke
på att man slog rekord i att köra med misständande
motor så är det en lovande insats inför framtiden.
Tjugotre timmar och femtio minuter körde man med misständningen!
Visst skulle man ha kunnat fixa motorn men man skulle förlora
mer tid på reparationen än att köra med misständningen.
Det lät väldigt konstigt för övrigt och man
visste direkt när Nasamaxen var på ingång. I
och med att DM139:an var den enda riktiga LMP1:an (homologeringsnummer
hos ACO är LMP101) så fick man köra med större
restriktorer än de gamla LMP900:orna och det innebar att
man satte årets rekord i toppfart (ber att få återkomma
med den exakta siffran dock), detta som sagt trots misständningen.
Taurus
Sports Racings dieselbil kom längre än väntat då
den höll ut i tre timmar. Tydligen hade man inte lyckats
få bukt med avgaspuffandet då den bolmade på
rätt fint och blandade sin rök med grilloset längs
banan. Något som däremot var nytt sedan testhelgen
i april var dock avsaknaden av ljud. Visserligen var dieselmotorn
rätt tyst då också men nu var det extremt. Allt
som hördes var ett vinddån och visslet från växellådan,
i höstas kunde man höra ett lite vaxholmsfärjeliknande
motorljud i alla fall. Nåväl, orsaken till att man
bröt efter tre timmar var att den specialkoppling man hade
som skulle klara av det kraftiga vridmomentet från motorn
gav upp. Kvar hade man bara en standardkoppling och den höll
bara några varv innan det var dags att kasta in handduken.
Alltså var det inte motorns fel att det sket sig, en liten
tröst i alla fall. Till Taurus-Traktorns försvar ska
dock nämnas att projektet är såpass färskt
ännu och att man till nästa år mycket väl
kan vara med och slåss i toppen. Bränsleförbrukningen
är mycket fördelaktig och man kunde åka två
varv extra jämfört med de vanliga LMP1:orna. Judd-bilen
gick förresten imål som 20:e.
Och
hur gick det för de övriga? Panoz drog sig
officiellt ur allt tävlande till i år men ställde
ändå upp i en gemensam insats med Larbre Compétition.
Den bil man använde var samma som i Le Mans 1000 km, dvs
en gammal Esperante GTR-1 i rejält uppdaterad form. I princip
så har man bara tagit karossen från GTR-1:an och satt
på en LMP01:a. Originalversionen av GTR-1:an lär ska
ha varit en av världshistoriens mest högljudda i coupén,
åtminstone enligt de som kört den, men om årets
version förde lika mycket väsen är oklart. Kopplingen
pajade efter 54 varv och därmed var dess saga all. Nu väntar
vi med spänning på den GTS-bil som ska komma från
Panoz till nästa år.
Årets
Dark Horse i förhandstipsen var ju Zytek 04S och att den
kvalade in på en tredjeplats totalt såg ju lovande
ut. Racet började bra även om man tappade ganska snabbt
mot Audisarna i täten - och bakom - pga alltför dålig
toppfart, ett problem man led av redan på testhelgen. Dessutom
råkade man ut för ett flertal oturliga punkteringar
med långa depåstopp som följd. Tyvärr börjar
motorn brinna tidigt på söndagsmorgonen (ungefär
i samma veva som bromsbranden) och loppet är kört för
den här gången. Topplacering i årets Concours
d'Elegance, både till utseende och ljud, blir det i alla
fall.
Racing
for Holland gjorde ett lopp som de brukar. Hänger med bra
ibörjan men får mer och mer problem med motorer, bränder
och avåkningar. Ena bilen tog sig in på en sjundeplats
medan den andra fick problem mot slutet, jag har för mig
att den körde av, och kommer sist utan att klassificeras.
Efter Morganbilen till råga på allt. F1-förarna
Wilson och Firman gillade i alla fall sitt nya jobb som sportvagnsförare
och kunde mycket väl tänka sig en fortsättning.

Kondo Racings mekaniker tejpar upp depåmarkeringen.
En tejprulles bredd mellan linjerna ska det vara... |
Det
fanns ju en tredje Dome S101 med i årets Le Mans och den
skulle visa sig vara den snabbaste i kvalet och i början
av racet. Masahiko Kondos Mugen-motoriserade bil var uppe och
nosade på tredjeplatsen innan punkteringar och motorproblem
satte stopp för tävlingen. Jag pratade med en mekaniker
innan racet och han var förväntansfull och hoppades
på en bra placering då han tyckte att de var bättre
förberedda nu än tidigare år. Tyvärr gick
det alltså inte för den heljapanska satsningen den
här gången.
Slutstriden:
Johhny Herbert, Guy Smith och Jamie Davies höll ledningen
i loppet över en hårt pressande Team Goh-Audi med ungefär
ett varv ända fram till den 16:e timmen. En trilskande hjulupphängning
behöver bytas och det tar det brittiska Audi-stallet c:a
sju minuter vilket innebär att man förlorar nära
två varv och Team Goh kan ta över ledningen och i sin
tur ha ett varvs övertag. Capello i den japanska bilen kör
av i en av chikanerna på Mulsannerakan och britterna kan
ta sig upp på samma varv. Det är nu som Tom Kristensen
bevisar att han är bäst på allvar och kör
så det ryker, han radar upp 3:34-varv och lyckas utöka
ledningen till två minuter detta trots att Jamie Davies
inte direkt tar det lungt heller.
Dags
för en paus vid 12-snåret och ett besök i Village
för att träffa bekanta över lite rosévin,
det enda som fanns kvar efter gårdagens möte. Vi höll
oss i närheten av en högtalare så att åtminstone
den franska delen av sällskapet kunde hålla koll på
racet och plötsligt håller de på att sätta
rosévinet i halsen. Team Goh-Audin brinner!! Britterna
i sällskapet börjar ana att det kan gå vägen
för deras landsmän medan de mer japanskt sinnade tar
sig för pannan. Det är några nervösa minuter
medan jag försöker trassla ut sladden till hörlurarna
för att kunna lyssna på Radio Le Mans och ovissheten
är stor. Är det kört nu? Till slut kommer beskedet
att branden, som orsakats av lite bensinspill, snabbt kunde släckas
och Capello fortfarande var i ledning. Jubel hos de ickebrittiska
i sällskapet! Ledningen är dock nere i 90 sekunder och
det är dags för förarbyte.

Tom
kristensen och Seiji Ara kontrollerar att radiosladden sitter
som den ska.
|
Johnny
Herbert tar över i bil nr 88 och Seiji Ara tar över
i bil nr 5. Det var många som tvivlade på att japanen
skulle klara av att hålla sig framför Herbert och man
menade att Kristensen skulle hoppa in istället. Men Kazumichi
Goh höll sig till planen där Tom K kvalade, Capello
startade loppet och Ara skulle få äran av att avsluta
loppet. Och som han gjorde det. Visst var han den långsammare
av de två Audisarna i täten men det gäller ju
att hålla sig kvar på banan också. Ara höll
sig på 3:38-3:40-varv mot herberts 3:36-varv och avståndet
mellan de två pendlar mellan 40 sekunder och två minuter
beroende på depåstopp. Efter det sista stoppet för
bilarna så är avståndet nere i 34 sekunder, och
om jag inte minns fel så var det så lite som 28 sekunder
ett tag, häpnadsväckande tider efter närmare 24
timmars racing! Nu får JJ Lehto plötsligt för
sig att han ska förbi Ara och köra in ett varv på
ledaren, eller om han bara ska jäklas lite och se hur starka
japanens nerver egentligen är. Det skulle just ha varit en
fin avslutning med en finsk hockeytackling... Som väl är
så visar sig Ara vara en värdig Le Mans-vinnare och
håller sig tillräckligt kall för att inte göra
några misstag.
Herbert
däremot, som har allt att vinna och inget att förlora,
kör stenhårt och ligger hela tiden så nära
gränsen för vad bilen tål att han till slut passerar
den och kör rakt fram i ena chikanen på Mulsannerakan
med en kvart kvar av racet. Om inte om hade varit, dvs om Herbert
inte hade kört av (jäkla chikaner...), så hade
han kunnat hinna ikapp Ara men i och med avåkningen så
inser Herbert att det är kört och börja sansa tempot
en aning, Ara kan ju fortfarande bli avknuffad av Lehto men den
evige tvåan (bortsett från segern 1991 med Mazdan)
Herbert får finna sig i att bli just tvåa en tredje
gång på raken.

Seiji
Aras segermarginal stannar på 41.354 sekunder och
han blir därmed den andra japanen någonsin att vinna
Le Mans och Team Goh blir det första japanska stallet som
vinner. Dindo Capello tar sin andra seger, förra årets
Bentleyseger var hans första efter att ha varit tvåa
hur många gånger som helst, och Kristensen tar som
sagt sin sjätte seger. Och han kommer att få chansen
att ta en sjunde nästa år då Audis sportchef
Dr Hans Ullrich lovar att Audi kommer att vara tillbaka på
La Sarthe. Vilken bil det blir beror på motståndet
och om reglerna står sig. Kommer ingen allvarlig konkurrent
så får R8:an ytterligare ett år. Annars så
finns ju uppföljaren R9 färdigritad och klar att byggas
om den skulle behövas. Eventuellt med dieselmotor.
Text
och foto Johan Söderberg juni-juli 2004
Senasteversion: 2004-07-21
|